Prekentekst: Matt 18, 21-35
Lesetekst I: 1 Mos 50, 14-21
Lesetekst II: 2 Kor 13, 11-13

Texterna i Treenighetstiden i kyrkans år handlar om livet som kristen och har en ibland kuslig förmåga att komma nära på oss och på våra liv. Så är det i högsta grad också med dagens texter som handlar om barmhärtighet och förlåtelse på olika sätt. Vi upplever orättfärdighet och synder som begås mot oss, och känner därför också ofta på den svårighet som förlåtelsen innebär. Det kan därför vara frestande att undvika att tala om förlåtelse helt och hållet, eller undervisa på ett väldigt generellt plan. Eller så kan man bli övertydlig och hård i sin applicering av förlåtelsens verklighet på det levda livet. Texter som talar om barmhärtighet, förlåtelsens och dess tillsynelåtande gränslösa praxis är också speciellt utmanande för dem som upplevt olika typer av grova övergrepp i sina liv.

Samtidigt möter texten oss med ett tydligt budskap. Även om varje livssituation är unik, så sätter dagens texter nämligen in barmhärtigheten och förlåtelsen i ett större ramverk. De får därmed en annan typ av ofrånkomlighet och auktoritet, men också viktighet – mitt i allt som är.

På många sätt framstå de exempel som dagens texter lyfter fram som orimliga. Jag läser just Josefhistorien med mitt yngsta barn och kan inte annat än förundra mig över den Josef som så beredvilligt och tillsynelåtande oproblematiskt förlåter sina bröder för det de gjort och det lidande han fått utstå (1 Mos 50). Är det så enkelt?
En annan orimlighet möter vi i dagens evangelietext, men då i Jesus svar på Petrus fråga. Jag blir ibland lite tacksam för den lite ”pinsamme” Petrus som vågar att ställa de lite snabba och kanske inte alltid mest genomtänkta frågorna. I dagens text tycker han att han hade sträckt sig långt – kanske lite väl långt? En rabbinsk tradition begränsade förlåtelse till tre gånger. Att förlåta någon sju gånger måste väl ändå vara mer än nog? Jesus lärjungar hade hört Bergspredikans undervisning, hade lärt sig att be Herrens bön och hört den efterföljande varningen (Matt 6:9ff). Men det måste väl rimligen finnas någon gräns – eller?

Jesus svar indikerar en annan verklighet och ett annat ramverk. Inte bara sju utan många, många gånger. Oavsett symbolik och om Jesus avser 77 eller 490 gånger kommer poängen tydligt fram (jfr. Luk 17:3f). Sättet att beräkna är det som Jesus problematiserar. Om möjligt ännu tydligare blir det när Jesus fortsätter att understryka detta med en på många sätt orimlig liknelse i tre scener där astronomiska summor, uselt beteende men också en orimlig barmhärtighet som både visas och som krävs står centralt. Men när Jesus berättar den visar han även ramverket för hur vi ska förstå den förlåtelse av hjärtat som han vill se (18:35).

Scenerna

Första scenen sätts och himmelriket liknas vid en kung som kallar till redovisning och uppgörelse. En man som är skyldig 10 000 talenter ber om tålamod och en avbetalningsplan. Det var inte ovanligt att människor med skulder kunde säljas som arbetare för att på så vis kunna jobba av sin skuld. I detta tillfälle är det dock en helt orimlig förfrågan. Summan är för stor – det är omöjligt. 10 000 talenter kan motsvara ca. 60 miljoner dagslöner. Ändå förbarmar Herren sig över honom, efterskänker hans skuld och släpper honom fri, också något helt oväntat och orimligt.
Nästa scen startar när tjänaren kommer ut. Många likheter (skuld, faller ner, bön om barmhärtighet osv.) gör att fortsättningen blir viktig. Då uppsöker han sin medtjänare för att kräva in en stor, men dock överkomlig skuld. 100 denarer motsvarade ca. fyra månadslöner för en vanlig arbetare. Medtjänaren ber också om tålamod – här en mer rimlig förfrågan – men får det inte, medtjänaren ville inte. Skulden skulle inkrävas. Hur man sedan kan betala medan man sitter i fängelse och inte kan arbeta, understryker bara det orimliga, obarmhärtiga men även kortsiktiga tankegången som präglar den usla tjänaren.

Detta beteende märks. Människor runt reagerar med avsky och blir mycket upprörda. Det är inte svårt för Jesus att få med sina åhörare på hans poäng i den andra scenen. Jo, tjänaren borde varit barmhärtig sett till det som just hade hänt. I liknelsen drabbar domen – och vreden över obarmhärtigheten leder till tortyr tills skulden är inkrävd.

Så långt kan vi kanske vara med på liknelsens poäng om viktigheten av förlåtelse och medmänsklighet. Men Jesus fortsatta undervisning och den starka varningen i v.35 är allvarlig:

”Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter er broder.”

För det första kan vi tänka på vad Jesus här menar med ”broder”. Begränsas detta endast till medkristna bröder och systrar eller gäller det min medmänniska generellt? Även om Jesus kanske främst adresserar lärjungarna och dagens texter i övrigt lyfter både biologiska (Josef) och mer inom-kyrkliga perspektiv (2 Kor 13), så spränger Jesus undervisning om nästan och om förlåtelsens ramverk de begränsningar som vi ibland så lätt sätter upp för oss själva.

För det andra så verkar det som att förlåtelse av hjärtat är ett krav för att undvika Guds dom. Här måste vi luta oss på ett större och helbibelskt budskap när vi tar Jesus undervisning och varningar på allvar.

För vad innebär det att förlåta och att förlåta av hjärtat?

Det innebär att vi inte med bibeltexternas hjälp kan försöka ”tvinga” fram en slags yttre förlåtelse som då inte kommer ”av hjärtat”.
I vår tid handlar mycket om perspektiv och på många sätt handlar dagens undervisning om förlåtelse om just en stark kontrast mellan olika perspektiv och ramverk. Den usle tjänaren väljer det mänskligt sett mer logiska och rationella ramverket om att inkräva skulden. På vilket sätt kunde han gjort annorlunda? Vad är det liknelsen och Jesus undervisning vill visa oss? Det är att det första steget för vår förlåtelse är att se oss själva i det ramverket som Jesus önskar visa, det ramverk som visar oss ett förhållande till Gud i Kristus och en förlåtelse som övergår alla gränser. Det är ramverket där vi får se oss själva som tjänaren som var satt fri ifrån fängelse och avskrivit en skuld som var så stor att den helt omöjligen kunde betalas tillbaka. Där Gud i Kristus har burit vår synd upp på korset och där betalat all vår skuld och vi kan stå benådade inför Honom, likt den förste tjänaren i liknelsen, och gå fria. Textens krav blir orimliga utan detta perspektiv. Det är Gud som har älskat oss först – så vi kan älska. Det är han som i Kristus har förlåtit oss först – så att vi kan förlåta.

”Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som fått lite förlåtet älskar lite.» (Luk 7:47)

Det är där det måste börja – också för oss. Att se sig själv i ett nytt ramverk gör något med oss. Jag börjar inse min egen skuld, min oförmåga att betala och vad jag själv fått förlåtelse för. Det bör få påverka oss och våra hjärtan också gentemot vår medmänniska. Det blir tvärtom mot vad den usla tjänaren tänkte och gjorde. Om jag har fått allt förlåtet, kan jag då välja att inte vilja förlåta?
Det kan bli så att vi i stället väljer att hämnas våra oförrätter, göra vårt hjärta hårt, och inte vilja förlåta vår medmänniska. Det kan även bli en slags egoism där vill ha Guds nåd, barmhärtighet och förlåtelse för egen del, men att det måste stoppa där. Hit men inte längre! Därmed är det logikens och matematikens ramverk som talar.

Gammal hälsning – nytt liv

Att predika om förlåtelse och barmhärtighet utifrån dagens texter innebär att framhäva det större ramverkets perspektiv. Det kan ske i ödmjukhet och ärlighet, utan att för den skull bli otydliga. Vi drabbas själva i olika livssituationer och relationer av det som gör ont på olika sätt. När förlåtelsen ska praktiseras under ett liv i en fallen värld möter vi ofta spänningar mellan texternas varningar och egen ovilja och oförmåga. Barmhärtighet och förlåtelse är inget vi lär oss en gång för alla och det är sällan enkelt. Därför blir det större ramverkets perspektiv avgörande att komma tillbaka till varje dag, igen och igen, även för predikanten. Samtidigt står vi inte heller i denna spänning ensamma. Den apostoliska hälsningen som jag har varit van att höra vid mötes- och gudstjänstslut i min barndom får därför också utgöra en viktig ledtråd till förlåtelsens större ramverk. Igen sätts kyrkans gemenskap och vi själva in i en större ram. Ja, Paulus är gott medveten om strid och konflikter i olika församlingar, men avslutar ändå med en trinitarisk hälsning med ”Jesus Kristus nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap”.

Det är där det måste börja. Det innebär att vi i ord och i handling, genom vittnetjänst och i den praxis som förlåtelsen utgör, får vara vittne om och visa den barmhärtighet som Gud först har visat oss.