Prekentekst: Matt 23, 37-39
Lesetekst I: Jes 64, 6b- 65,2
Lesetekst II: Rom 92-5 og 10,1-4

Denna söndags evangelietext är avslutningen på och en slags kulmen av Jesus offentliga gärning i Israel. Palmsöndag och Jesus hyllade intåg i Jerusalem (Matt 21) följs av Jesus undervisning i templet med varningar för fariséernas hyckleri och motstånd. De förstod att det var dem han vände sig emot (21:45) och de vill därför gripa honom. Nästa gång Jesus kommer till Jerusalem är det för att gå till sitt lidande och sin död.

Det står alltså mycket på spel och känslorna och innehållet i dagens texter speglar detta. Jesus sista ord till sitt folk i offentlighet ger oss ändå glimtar av hopp samtidigt som dagens texter innehåller teman som tillsammans skapar ”resonanser” över flera århundraden. Profeternas undrande frågor omkring Guds handlande och Paulus nöd för sitt folk strålar samman i dagens evangelietext, till Jesus och till det smärtsamma i Hans klagan: ”ni ville inte”.

Dagens texter vänder sig även till oss, vi som kanske undrar över liknande frågeställningar, men ställer också oss inför Jesus och hans kallelse.

En klagande kärlek

Jesus klagar och ropar ut över Jerusalem, staden och det folk den representerade. Hans verksamhet i Israel hade burit frukt, men hade också mött öppet motstånd. Detta var inget nytt. Jerusalem hade ett tragiskt arv av att döda Guds profeter och sändebud (jfr Luk 13:33). Jesus visste också att det snart var dags igen. Nu skulle detta mönster snart få sin kulmen i avvisningen av deras egen Messias.

Jesus var jude, detta var hans folk och hans heliga stad. Jesus var sänd till ”sina egna”, men så många av dem tog inte emot honom. Vi förstår av texten och Jesus klagan hur djupt Han önskade att det skulle varit annorlunda.

Jesus talar dessa sista ord i offentlighet med smärta och sorg och lämnar sedan templet (24:1f). Nu skulle templet lämnas öde. Det påminner om profeten Hesekiels ord om det första templet innan det förstördes då Herrens härlighet lämnade templet, drog ut av staden och stannade på berget österut (Hes 11:23). På ett liknande sätt lämnar Jesus templet, drar ut till Oljeberget (öster) och stannar där och undervisar sina lärjungar (Matt 24:3f). Vi kan lägga märke till att Jesus nu inte längre kallar templet ”mitt” hus (som t ex i Matt 21:12f), utan ”ert” hus (23:38).

Allt som sker framstår så definitivt. Vi ser också att Jesus närmaste lärjungar förstår Jesus handlande och undervisning eskatologiskt (24:3f). Trots detta avslutas dagens text ändå med en ljusglimt. Trots templet som ska läggas öde, trots orden som uttalas över Jerusalem och Jesus motståndare bland judarna, så finns det hopp. Jesus berättar för folket att de ska se Honom igen och att han då ska – liksom vid intåget i Jerusalem, palmsöndag – mötas med orden från Ψ 118: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” Ser vi här en strimma av hopp, likt Rom 11:25-27? När ska detta i så fall ske?

Texten pekar framåt mot ett nytt intåg där fiendskapen ska vändas till jubel. Trots allt, så har Gud inte övergett sitt folk. Det finns ett hopp knutet till Jesus återkomst. Guds sista ord till sitt älskade och utvalda folk är ännu inte sagt. I texten; ”ni kommer inte att se mig förrän ni säger: välsignad vare…” framträder möjligheten för att ”se” Jesus för den som tar emot honom i en levande tro som Messias och Herre. Därmed kan Han bli hälsad vid sin återkomst som räddare, även av de som tidigare varit hans motståndare.

Gud, vingar och hönan

Det är Jesus djupaste önskan att ”samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna”. Jesus ord måste ha framstått som förvånande.

Bilden av hönan och dess omsorg, kärlek och beskydd är vacker, förståelig och universell. Samtidigt måste Jesus ord ha påmint hans åhörare om många passager i Det gamla testamentet där Gud beskrivs som den som vill beskydda, samla, leda och bevara (se t ex 5 Mos 32:11, Jes 31:5, Ruth 2:12, Ψ 36:7, 91:1-4). Gud beskrivs som den som vill samla in folket efter exil och straff (t ex Jer 29:14, Neh 1:9, Hes 36:24) på samma sätt som han efter uttåget från Egypten bar folket på ”örnvingar” och ville föra in folket till sig (2 Mos 19:4). Förvåningen knyts alltså inte minst till det att Jesus nu hävdar att han önskar och vill göra något som Gud beskrivs göra i Det gamla testamentet. Texten har därför tydliga kristologiska implikationer.

Jesus gränssprängande kärlek, nåd och omsorg gäller även dem som han just tidigare i hårda ord har varnat. Guds egentliga vilja är att samla och inte att sprida, att hans folk vänder om till honom och blir frälsta (Jes 30:15). På många sätt blir Jesus ord och hans reaktion inte bara en spegling av Guds önskan för sitt folk, utan också ett svar på profetens Jesajas och aposteln Paulus frågeställningar. Guds svar: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk…” (Jes 65) understryker Jesus med: ”hur ofta har jag inte velat samla”. Detta kontrasteras med folkets svar på såväl profetens som Jesus tid: ”ni ville inte”. Gud tvingar ingen, men sörjer över de som inte vill komma till honom och ta plats under hans vingar.

Guds kärlek till sitt folk och Hans önskan om räddning och omsorg är något som vi bör märka (Rom 10). En arrogant attityd mot ”de utanför” är alltid förkastlig, men kanske speciellt när det gäller Guds eget folk (Rom 11:16-24).

Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.» – Apg 4:12

Frälsningen finns hos Jesus – fortfarande. Han står fortfarande med öppna armar mot den som vänder om till Honom. Han önskar inget hellre än att samla människor, så att allt fler kan uppleva tryggheten under hans vingar. Detta är själva fundamentet för kyrkans missionsuppdrag och gäller både judar och hedningar ut till jordens yttersta gräns. Vad svarar vi på Jesus kallelse till frälsning och till mission?

”Den som sitter under den Högstes beskydd
och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren:
«Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på.»
Han ska rädda dig från jägarens snara och den härjande pesten.
Med sina fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt.
Hans trofasthet är sköld och skärm.” – Ψ 91